Lite oro över att återvända till Sverige

ångest

Dessa snart 8 månader har varit helt fantastiska på så många sätt. En sak som varit helt underbart är att jag inte tänkt alls på hur jag ser ut eller vad jag har på mig. Jag har bara varit. Jag.

Det kan säkert verka konstigt för en del, men jag befinner mig i en process som tar tid och kraft. För två år sedan bloggade jag väldigt transparent om det, om att jag duger som jag är. Läs gärna det inlägget först, innan du fortsätter här.

I helvete heller!

Jag har i hela mitt liv känt att jag inte duger för att jag är tjock, och det är inte okej att vara nöjd med det. Som tjock förväntas det att en bantar tills en är smal. Men jag gör inte det längre, slutade för flera år sen, för jag inte mådde bra av det ständiga kravet på mig själv. Sen är jag ju kvinna och ska därför aldrig vara riktigt nöjd med hur jag ser ut, jag ska vilja lägga tid och pengar på att ha fina kläder, make-up och snyggt hår. Mina valkar och gäddhäng ska döljas. Jag ska vilja vara vacker. I helvete heller!

Oftast struntar jag i vad andra tycker, jag vet mycket väl att jag duger precis som jag är. Oavsett hur jag ser ut och oavsett vilka kläder jag har på mig. Men så klart är jag inte alltid så övertygad. Ibland läser jag de där bantningstipsen som frammanar mitt självförakt. Ibland ser jag några före/efter bilder och tänker att jag skulle vara lyckligare om jag gick ner 10 kg. I helvete heller!

Dessa känslor kan också blomma upp när jag träffar människor jag känner, människor jag tycker om. För jag vill ju bli omtyckt. Jag vill duga i andras ögon, särskilt i ögonen hos mina kära. Så även om den jag möter inte alls tänker på mitt utseende så tror jag att de gör det. Det sitter alltså i mitt huvud, för jag har ju lärt mig sen barnsben att jag inte duger som jag är. Jag ska vara smal men inte för smal. Jag ska inte ha den färgen eller den frisyren. I helvete heller!

Anna Forsberg

Jag larvar mig i Pamplona. en ”ofördelaktig” bild.

Anna Forsberg

Jag njuter i Portugal, en bild jag älskar

Jag vill bara få vara

Även på detta planet har de här 8 månaderna varit helt fantastiska! För jag har inte brytt mig om mitt utseende nästan något alls. Jag har för första gången i mitt liv upplevt långa perioder då jag inte lagt energi och kraft på att försöka duga eller anpassa mig till andras förväntningar. Jag har faktiskt bara fått vara. Den jag är. Jag har badat när jag velat. Jag har gått i shorts och linne nästan jämt. Chipsbyxor och sköna tajts är det enda jag äger. Håret klippte jag själv med huvudet upp och ner en gång, annars har det inte sett en sax sen i september. Vilken frihet!

Jag vill fortsätta äga denna sköna känsla när jag kommer till Sverige. Att jag inte ”måste” klä mig på ett visst sätt för att passa in. Jag kommer märka när folk letar efter förändringar i mitt yttre, för att kommentera det. Precis som de lärt sig att komplimanger alltid uppskattas. Nej, jag vill inte ha några kommentarer om mitt utseende. Alls. Utseendet är just det. Mitt.

Jag tror ärligt talat att det här är en av orsakerna till att jag blivit mer introvert på äldre dar. Att jag inte orkar leva upp till alla krav. Att det tar för mycket av min energi. Jag vill inte leva upp till andra förväntningar än mina egna.

Längtar dock efter att få krama om dig, att få berätta och lyssna! Att inspireras och utvecklas tillsammans. Att få vara med dig och vara trygg i våra olikheter. Och när jag tänker på det så försvinner ju oron, för jag vet ju att jag duger alldeles utmärkt! Precis som den jag är.

/Anna

Vill du se mer av vår vardag?

Anna & Roger Forsberg

Anna och Roger Forsberg

Vi bor på heltid i vår husbil FrankieBoy. Arbetar deltid med digitala tjänster i egna företaget VimleWebb AB. Lever så mycket bättre med hela Europa som vårt vardagsrum.

Båda två är förändringsberoende och nyfikna. Lever minimalistiskt och är tillsammans 24/7. Använd gärna meny och sökfunktion för att läsa mer om oss, våra erfarenheter, boplatser och färdvägar.