Jag unnar mig ingenting alls

unna sig

Unna sig hit och unna dig dit. Det är gött att unna sig ibland och vad vore livet utan att unna sig…

Nej, jag tänker faktiskt inte så. I och med vi är så transparenta med våra utgifter så tänker jag att ni kan få veta hur jag resonerar kring det där med att unna sig. Det är nämligen inte något vi gör. Unnar oss. Vi använder inte det ordet, utan vi väljer själva.

Så här står det på SAOL om ”unna sig”.

gärna låta få något

Så om en inte unnar sig något betyder det ju att en inte ska låta sig få det där som en önskar. Det betyder i sin tur att en inte skulle vara värd att njuta av den där vilostunden, resan, restaurangbesöket, bullen .. eller vad det nu kan vara. Det tycker jag är dumt. För jag är alltid värd det jag vill ha. Roger har inte reflekterat så mycket över detta, men han använder ändå inte ordet.

Använder inte orden ”unna oss” eller ”måste”

Jag försöker bli mer och mer medveten om vilka ord jag vill använda. Ordet måste är ett annat ord jag inte vill använda, kämpar dagligen med att få bort det ur min vokabulär. För jag måste ingenting. Jag kanske vill eller bör. Men jag måste inte. Genom att inte använda det ordet blir det mindre krav på mig själv.

Samma sak med ordet unna. Jag har unnat mig i hela mitt liv. Det är först det senaste året jag blivit medveten om vad det ordet gör med mig. Det dömer mig. Vi kan ta ett restaurangbesök som exempel. Läs nedan meningar och se om du känner att det ger dig olika betydelser. För mig gör det det i alla fall.

  1. Jag vill gå på restaurang.
  2. Jag unnar mig att gå på restaurang. 

Jag vill gå på restaurang

Denna meningen är för mig full med vilja och önskan. Inga krav, inget annat än ren och skär lust. Jag styrs av min vilja att gå och sedan väljer jag aktivt om jag gör det eller inte.

Jag unnar mig att gå på restaurang

Denna meningen är fylld med krav. Det krävs en motprestation eller förklaring till varför jag unnar mig att gå på restaurang. Någon (jag) måste tillåta mig att gå på restaurang. Låta mig få gå på restaurang. Om jag hade gått på restaurang med förutsättningen att jag unnat mig det hade det inte varit lika njutningsfullt, för jag vet att jag egentligen inte borde gått.

För mig är det självklart att ordet unna ska ur min vokabulär. Och det har varit mycket lättare än ordet måste. Jag unnar mig nämligen ingenting. Jag väljer aktivt att göra både det ena och det andra. Men jag väljer också bort ibland. Framför allt så vill jag. Och om jag vill så gör jag. Jag behöver inte tillåta mig själv att göra det. Jag gör. Och om jag inte gör så betyder det inte att jag inte är värd det, bara att jag väljer att inte göra det.

Senast i går pratade vi om ett eventuellt restaurangbesök här på Björkö där vi stått nu i två nätter. Vi lockades, men tyckte inte det var värt priset, så vi lät bli. Hade vi tyckt det var värt det så hade vi gått dit. Vi hade inte unnat oss, vi hade helt enkelt bara gått dit. Och njutit, fullt ut, utan tankar på att vi egentligen inte borde..

Så tänker jag. Hur tänker du?

Bilden är från Getteröns Marina i Varberg där vi stod en natt i helgen.

/Anna